Att jag kunde hämta en stock och helt plötsligt efter några timmar med svett och yxa så blev det en bänk. Eller att jag spontant ångade mot affären för att köpa tapeter och smack-och-smack så satt de på väggen med perfekt mönsterpassning och inte en rand som spår. Verkligheten är något helt annat. Alltså nu skojar jag inte – något helt ANNAT. Hör på det här.
Jag har ringt en elektriker efter ett spishaveri för att få vår nya spis installerad, elektrikern kom ganska så omgående, hittade en stickpropp och stack förnöjt in den i väggen medan han mentalt fakturerade en bra peng för att jag uppenbarligen agerat Björn Skifs i Drömkåken. Kan förstå att han skrattade hela vägen ut mot bilen.
För några år sedan var min bästa vän här för att assistera oss med en lampa på väggen och en bit in i jobbet frågade han om det fanns en hylsnyckel för att få bättre skruvkraft och jag galopperade i väg och hämtade en sorglig trio. Våra verktyg består av en hammare, skruvmejsel med stjärna och en tumstock. Han gick över till sig och hämtade en…ja vad det nu hette.
Eller den gången då vi plockade ner alla köksluckorna för att måla dem och jag inte fick tillbaka en endaste lucka. Lommade åter mot telefonen och ringde in två snickare som fixade allt på några minuter utom den endaste lucka som jag efter två dagar och hundra svordomar fick på plats.
Som ni förstår är inte min tumme mitt i handen utan tummen har rymt på livslång exil och tagit med sig övriga fingrar. Kvar står bara en fumlig knytnäve och ska försöka leka husägare innan väggarna rasar in och innerdörrarna trillar av gångjärnen (jodå, det har också hänt)
Allt sjabblande är väldigt opassande nu när vi ska göra två saker som vi (jag) skjutit på väldigt länge. Byta tak och måla hus, som tillsammans är tråkigare än att stoppa in hela foten mellan dörren och skjuta på i en herrans fart. Särskilt när det kommer hantverkare som har långa stegar och kliver upp på taket och börjar prata hantverkssvenska.
”Har ni duk eller?”
”Ja, inomhus.”
”Hahahaha, nej alltså på taket.”
”ÖHM, ingen aning faktiskt. Har man dukar på tak?”
Hantverkarblicken säger tyst; sälj huset snabbt som satan och bosätt er i en lägenhet som är underhållsfri.
”Alltså jag räknar på detta och återkommer.”
”Toppen, det ser jag fram emot.” Eller INTE.
Ska precis vända på klacken och gå in när jag möter dottern i köket med en skåpslucka i handen. Hennes blick är road och smått oroad på samma gång. Vad ska mer falla liksom?
”Mamma, du sa ju att du satt fast luckan?”
”Tyst är du snäll – jag har ett samtal att ringa”
LÄS MER:Hur skulle mamma ha reagerat på katten Lasses kändisskap?
LÄS MER:Snälla, ring inte polisen, vi är bara en familj som har spelkväll
LÄS MER:Varför stoppar jag mig inte här i mitt svammel om tacosen?
