Jag var 13 år – och kom till en smärtsam insikt. Jag skulle aldrig bli fotbollsproffs. Jag var för långsam, för rädd om benen, för ointresserad och ärligt talat också lite för dålig.
Idrottskarriären tog slut och efter det tog jag i stort sett inte ett enda löpsteg på tio år.
För det fanns liksom inga alternativ för en tonåring som visserligen hade hyfsat bollsinne, en viss kämpaglöd och faktiskt också lite glatt humör. Men definitivt ingen lust att träna jättemycket och sikta mot stjärnorna.
Gymmen – ett nytt alternativ
Problemet är i grunden detsamma i dag, drygt 30 år senare. Lagsporterna är fortfarande rätt dåliga på att slå vakt om dem som bara är halvbra och som kanske tycker det räcker gott med en eller två träningar i veckan.
Men det finns faktiskt en viktig skillnad: Gymmen – ett alternativ som knappt ens existerade då.
När äldste sonen klev av sin fotboll dröjde det inte så länge förrän diskussionen om ett medlemskap på Nordic Wellness började ta fart därhemma. En ekonomisk förhandling och en skaderiskdiskussion senare skrev föräldrarna på ett autogirokontrakt. Följaktligen tränar sonen numera på gym, precis som ett stort gäng kompisar. De väljer själva hur ofta, med vem, hur länge och hur intensivt.
Träningskedjorna vill locka nya kunder
Och de är inte ensamma. Tonåringarna blir en allt viktigare kundgrupp för de stora träningskedjorna, som lockar med allt från ungdomsvärdar till rabatterade priser för att få de sena 00-talisterna att bli medlemmar hos just dem.
Allt borde vara frid och fröjd såklart? Nja. Alla applåderar inte den växande trenden med fler kids bland träningsredskapen. En rundfrågning bland kompisar, kollegor och kontakter i gymvärlden gav följande resultat:
■ Tonåringar kan låta ganska mycket.
■ Tonåringar kan uppträda oartigt.
■ Tonåringar tenderar att vilja träna i grupp och gärna stå och kolla på varandra när de turas om att göra övningar på en och samma maskin. Och ibland till och med vilja kolla på mobilen mitt i alltihop. Det tar tid. ”Det känns ju sådär att stå och vänta på en benpress i 20 minuter”, som en luttrad vän uttryckte det.
Okej, vuxna. Jag hör er, det gör jag. Men med mitt helt träningsfria och rätt ohälsosamma ungdomsdecennium i minnet vill jag ändå slå ett slag för ÄNNU fler tonåringar på gymmen. Jag lovar att jag har skickat med både sonen och hans kompisar stränga förmaningar om att uppföra sig väl.
Våga prata med tonåringarna
Och så finns det ju faktiskt en grej till vi kan göra. En av deltagarna i min rundfrågning har vågat sig på att lite då och då snacka med de tränande tonåringarna, kolla hur läget är med dem och kanske till och med antyda lite lagom auktoritärt när det kan vara dags att lämna plats för andra. Enligt uppgift funkar den taktiken klockrent.
Tipset härmed vidarebefordrat till alla er med gymkort! Nu ska jag kontemplera över möjligheten att skaffa både eget kort och lika bra träningsdisciplin som ni har. Vi ses vid magmaskinen – kanske.
LÄS MER:Jag älskade reportaget om Leif Bengtsson – det gjorde inte ni
LÄS MER:Skoftebyskolans elever gjorde mig överlycklig – nu vill jag träffa dig också
