Sällan under mina 24 år som journalist har jag tagit emot så många kritiska mejl om en och samma artikel som jag gjort de senaste veckorna. Mejlen handlar om TTELA:s stora intervju med den fängelsedömde näringslivsprofilen Leif Bengtsson.
Så här låter kritiken, i kort sammanfattning:
■ TTELA har låtit en dömd brottsling oemotsagd gråta ut över en dom som avkunnats i inte bara en utan två instanser.
■ TTELA glamouriserar, förhärligar och hyllar Leif Bengtsson. Genom att beskriva hur han befinner sig i sitt lyxiga bohuslänska sommarhus med havsutsikt, genom att återberätta hur han kamratligt erbjuder reportern och fotografen att bada i hans pool, genom att referera hur han mer eller mindre rycker på axlarna inför att stå inför ett långt fängelsestraff.
Det är en fantastisk text
Så: Gjorde vi fel? Nu kommer det som kommer att få en del av er att bli irriterade på riktigt. Jag tycker fortfarande att det är en fantastisk text – och era kritiska reaktioner är faktiskt en viktig del i min argumentation för att den är det.
Jag utgår nämligen alltid från att ni läsare är kloka personer. Jag var inte ett dugg orolig för att den här texten plötsligt skulle få er att börja se den dubbelt dömde ekobrottslingen Leif Bengtsson som en hjälte. Jag trodde inte att ni skulle börja tvivla på svenskt rättsväsende bara för att den i detta fall uppenbart partiske Leif Bengtsson säger att han gör det.
Jag var helt säker på att ni skulle känna ungefär samma sak som jag – att Leif Bengtssons inställning till såväl dåtiden som framtiden är bisarr och verklighetsfrämmande. Att hans förmåga att se sig själv kritiskt i spegeln är bristfällig. Och att hans kaxiga och obekymrade ord inför sina år bakom lås och bom nog mest är att betrakta som någon typ av psykologisk försvarsmekanism.
Vi ska skildra det som skaver i samhället
Allt detta tycker jag att Joachim Flodin och Stefan Bennhage lyckas visa i sitt reportage. Inte genom att skriva läsaren på näsan, inte genom att ta åklagarens roll och gå in i någon typ av teatralisk debatt med intervjuobjektet. Utan genom att lugnt och metodiskt måla upp bilden av en lätt absurd intervjusituation och ett antal häpnadsväckande uttalanden. Och genom att lika lugnt och metodiskt ställa dem mot det som två oberoende domstolar och en flera år lång polisutredning kommit fram till.
Ja, man blir verkligen provocerad. Till och med förbannad stundtals. Men TTELA:s uppgift är inte att enbart berätta uppbyggliga historier om perfekta människor – vi ska också skildra det som skaver i samhället. Och skaver, det gör verkligen Leif Bengtssons rothärva.
Jag inser att en del av er fortfarande inte håller med mig. Det tycker jag är helt okej. Och jag fortsätter jättegärna att diskutera – hör av dig på fredrik.hofflander@ttela.se så lovar jag att jag svarar så snart jag får möjlighet!
LÄS MER:Skoftebyskolans elever gjorde mig överlycklig – nu vill jag träffa dig också
