På 70-talet fanns inte någon flyktingpolitik. Då fanns bara arbetskraftinvandring. När vi chilenare kom till Trollhättan fanns inga strukturer för att ta emot flyktingar. Till exempel inga tolkar, inte något ekonomiskt stöd. Man fick låna pengar för att köpa säng, bord, stolar.
Men det fanns en stor solidaritet från Trollhättebor. Vi kände oss välkomna och fick ett mycket positiv bemötande. Vi chilenare började med en gång att läsa 240 timmar svenska för invandrare för kunna kommunicera med svenska folket. Vi organiserade oss och bildade en chilensk förening. Tillsammans med svenska medborgare och organisationer startade vi en Chilekommitté för att jobba för solidaritet med det chilenska folket under militärdiktaturen. På 80-talet fanns det jobb i Trollhättans bilindustri. På Sabb fick många chilenare sitt första jobb. Andra hittade andra arbetsplatser.
Efter 20 år började den chilenska kolonin på 90-talet att hitta sina individuella mål, vara aktiva i Trollhättan inom idrott, kultur, politik, egna företag, solidaritetsarbete. Den vägen ledde till aktiva medborgare i samhället.
Jag och min fru kom till Trollhättan 1975 och bodde på Kronogården och mitt första jobb fick jag 1976 på Bofors-Nohab där jag fick många arbetskamrater. Nohab stängde på 80-talet. Efter det började jag studera svenska språket och utbildade mig till industrielektriker på AMU-center. Men jag fick inte jobb efter tre års utbildning. Fortsatte studera och fick jobb inom sjukvården i Västra Götalandsregionen. Där stannade jag 35 år och är nu pensionär.
Nu på 2000-talet finns chilenare i Sverige på alla nivåer: arbetare, läkare, lärare, politiker, forskare, kulturarbetare, egna företagare. Vi är en del av det svenska samhället och inte utanför som flera debattörer påstår när de säger att vi invandrare kommer till Sverige för att leva på bidrag och inte vill integrera oss.
Chilenare har visat vägen till integration genom att vara aktiva och delta i samhället. Integration är en process där långsiktighet måste finnas, det är inget som löses med ett enda beslut eller på en dag. Samhällen och individer utvecklas hela tiden, därför måste man ha kontinuitet i integrationsarbetet.
Jorge Pereira
aktivist i MR-frågor och före detta flykting
