Replik på ”Att spara i psykiatrin kan kosta liv”.
Håller fullständigt med insändaren om besparingarna. Jag har som ung kille vid flera tillfällen kommit in till psykiatrin i panik och varit ångestfylld. Vid två tillfällen hade jag, i affekt på grund av mitt dåliga mående, skurit mig och velat ta mitt liv. Vid båda tillfällena skickades jag hem, trots att läkare kunde läsa tidigare anteckningar om mitt psykiska mående.
Vid tredje tillfället fick jag beställa en sjukresa, men det visade sig att de inte ansåg att mitt mående var så dåligt att jag hade rätt till det. Först sa de att de skulle skicka en när de läst min journal, men istället krävde de mig på 450 kronor och skickade hem mig med buss – trots mitt hemska mående.
Jag har inte fått någon kontakt med psykologstöd, utan slussas vidare till primärvården där jag heller inte får kontakt. En person som mår så dåligt kan inte själv styra upp vilken hjälp den behöver, och man kommer inte in på vuxenpsykiatrin akut vid mindre händelser. Ofta handlar det i stället om panik och en stor känsla av hjälplöshet hos patienten.
Ändå ska det sparas i vården – på de svagaste. Hur ska ni komma till rätta med detta problem, undrar jag? Ingen människa i Sverige ska behöva må så dåligt att den till slut tar sitt liv.
Och sedan kommer sjukvården med ett uttalande om att de har brustit i sina rutiner.
Marwan Alnassouh
