Jag är vad man skulle kunna kalla för en inbiten cyklist. Har cyklat från och till jobbet mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Brukar till och med byta till vinterdäck frampå senhösten (åtminstone framtill, jag har fortfarande inte riktigt fattat hur man demonterar ett bakhjul på en cykel). Och säg inget till nån men jag äger faktiskt två såna där cykelhängslebyxor med blöja, alltså inte en riktig blöja utan en mjuk stoppning som ska göra det lite goare att sitta på sadeln länge.
Nu ska jag berätta vad jag tycker om bilister.
Håll i er.
Jag älskar bilister.
Ni läste rätt. Jag älskar bilister.
Krig mellan bilister och cyklister på Facebook
Under många år har jag med fascination följt kriget mellan cykelentusiaster och bilfolk på sociala medier. I cykelgrupperna på Facebook kryllar det av exempel på när bilburna begått olika typer av fel, parkerat på cykelbanor, utsatt cyklister för livsfara, skällt och betett sig allmänt tölpaktigt.
I andra diskussionsforum (studera kommentarsfältet under vilken cykelrelaterad Sveriges Radio-nyhet som helst) utmålas cyklister som en av samhällets allra farligaste extremistfraktioner, någonstans i nivå med Kronogårdsnätverket och Bandidos. Cyklisterna pekas ut som omdömeslösa, fult klädda, livsfarliga, otrevliga och potentiella barnamördare hela bunten.
Sammanfattningsvis: Hårda ord, arga debatter, svordomar och orange raseriemojis.
Märker inget när jag cyklar till jobbet
Av detta har jag märkt absolut ingenting när jag de senaste 24 åren tagit hojen till jobbet på morgonen. Bilisterna jag möter är snälla, nästan överdrivet snälla ibland. Stannar vid cykelpassagen även när de inte måste. Vinkar tacksamt om jag kör lite åt sidan när vi möts i en trång situation. Tar ut avståndet rejält när de kör om mig på gatan. Lättar tappert på gasen om jag någon gång navigerat fel och börjat köra mot enkelriktat – det kan till exempel ha hänt ett par gånger i Trollhättan på Järnvägsgatan, vars skyltning jag aldrig lyckas förstå.
Jag möts aldrig av några arga skrik, hyttande nävar eller ridande på den egna rätten i trafiken.
Samma sak när det är jag själv som sitter bakom ratten. Jag tog körkort 1998 och kan på rak arm bara erinra mig ett enda tillfälle då jag fått blodtryckshöjning på grund av en cyklande medtrafikant.
Jag minns betydligt fler glada vinkningar och tummar upp när jag lämnat företräde och vinkat fram.
Vinka gärna vänligt till mig
Låt mig vara tydlig: Jag misstänker verkligen inte att vittnesmålen på Facebook är påhittade, vare sig från cyklister eller bilister. Klart att folk beter sig som idioter då och då, klart att det händer olyckor, ibland till och med väldigt allvarliga olyckor.
Men jag kan inte låta bli att fundera: Är kriget som jag upplever mellan cyklister och bilister i första hand en digital företeelse? I verkligheten kanske vi för det mesta är rätt hyggliga mot varandra?
Det är väl i så fall ändå en ganska uppmuntrande tanke. Jag tror att jag väljer att fortsätta omfamna den när jag nu snart grenslar sadeln igen. Vinka gärna vänligt om du ser mig!
LÄS MER:Fira Pressfrihetens dag med oss – ring mig och skäll!
LÄS MER:Därför borde vi älska de störiga tonåringarna på gymmet
LÄS MER:Jag älskade reportaget om Leif Bengtsson – det gjorde inte ni
