För drygt två månader sedan använde jag den här platsen för att efterlysa människor som ville träffa mig och liksom... prata. Om livet, sig själva, journalistiken eller något helt annat. Inte för något särskilt högt syftes skull utan mest för att det, som jag uttryckte mig då, ”undantagslöst blir väldigt trevligt när vi människor får mötas på riktigt och prata MED i stället för om varandra”.
(Jag vet att det gränsar till storhetsvansinne att citera sina egna gamla krönikor på detta vis. Jag lovar att det inte ska bli en vana.)
Hängde hos Vänersborgs ryttarförening
Vad har hänt sen dess? Jag har, precis som jag misstänkte där för två månader sen, haft hur roligt som helst.
Jag har hängt en stund hos Vänersborgs ryttarförening, med Monica, Marlene och Pernilla. Fått klappa fina hästar, dricka bjudläsk och lära mig väldigt mycket mer om glädjen och vedermödorna med att driva en ridklubb med en massa anställda, barn och djur.
Jag har besökt Kronans kulturhus i Trollhättan och träffat typ 100 barn och unga i olika åldrar på den briljanta hängytan After School. Med mig hade jag ett nyhets- och TTELA-quiz PLUS en skål med cirka fyra kilo lösgodis. Som bonus fick jag bland annat veta allt om solrosodling av en åttaårig pojke som hade detta som en av sina passioner i livet.
(En quizfråga till dig som läser detta skulle förresten kunna vara: ”Hur många minuter tog det innan lösgodiset tog slut?”)
Affärslunch i Trollhättan
Mer då? Jag har fått sitta ner i en terapifåtölj i Vänersborg och höra hur det är att jobba på en stiftelseägd mottagning. Helt nya perspektiv för mig.
Och just det! Jag blev också generöst inbjuden till Trollhätteentreprenörernas trevliga umgängesform Affärslunchen där jag fick nöjet att hålla mitt kortaste föredrag någonsin i livet. Tiden var satt till tre minuter, men ska sanningen fram fuskade jag nog till mig tre minuter till.
Under det medföljande umgänget runt bordet på Oden Bistro lyssnade jag på berättelser om allt från mäklares vardag via startups till hur det känns att bli dömd för brott i tingsrätten.
Vad är slutsatsen av allt detta? Ja, kanske att jag fortfarande är övertygad om att både tillvaron och samhället blir lite bättre om vi människor lär känna varandra, delar berättelser och erfarenheter med varandra. Vi behöver inte tycka lika om allt (det är nog snarare extra viktigt att träffas då!) och det behöver inte sluta med att vi blir bästa kompisar för evigt.
Men det räcker faktiskt rätt långt med att snacka lite, knyta en kontakt på Facebook, Linkedin eller annat lämpligt forum, och kanske vinka igenkännande till varandra på stan nån gång.
Jag är bara ett mejl bort
Jag drar en slutsats till också. Att jag såklart gärna träffar ännu fler av er som läser (eller som kanske till och med inte läser) TTELA i Trollhättan, Vänersborg och Lilla Edet.
Jag är bara ett mejl bort: fredrik.hofflander@ttela.se!
Och så var det quizfrågan också ja. Det tog fem minuter för kidsen på Kronogården att äta upp fyra kilo lösgodis. Hatten av för deras hängivenhet inför uppgiften!
LÄS MER:Debatten efter derbyt mellan VFK och VIF gör mig glad
LÄS MER:Därför borde vi älska de störiga tonåringarna på gymmet
LÄS MER:Jag är cyklist – nu ska jag berätta vad jag tycker om bilister
